megadeath

Det har snart gått ett år sen min Anna somnade in och mitt liv ställdes upp och ner i helgen.

Under hösten har saker och ting sakta men säkert förlorat sin tjusning, har fått svårare och svårare att slappna av och

koncentrera mig på det som är här och nu.Det har känts som jag bara har andats in, utan att kunna andas ut...

Har en konstant inre stress över att inte hinna med, och ändå får jag inte gjort de enklaste saker som går på rutin

annars... försöker läsa böcker, men ord och bokstäver bara dansar på sidorna... ingen idé...

Jag har så underbara vänner omkring mig, människor som jag älskar! Men det finns en tomhet inom mig som inte ens de kan

fylla... en tomhet som tillsammans med alla "varför?", gör att jag har blivit tvungen att söka hjälp för att få ordning och

ro inombords...

Känns så irriterande att förlora kontrollen... att vara svag...

Men det kanske är just det jag behöver, få vara svag, sörja klart, och få börja om på nytt.

Första året har snart gått, hoppas innerligt att det vänder efter det... att mitt liv tar ett nytt spår... att gå såhär i

limbo är inte bra, men det går inte att smita från det heller...

Sorgens första år, fick jag veta skulle vara väldigt tungt... men att det skulle vara såhär tungt kunde jag aldrig

föreställa mig... tur är väl det å ena sidan... tur att man inte vet vad man kommer att sällas inför...

Det har snart gått ett år sen min Anna somnade in och mitt liv ställdes upp och ner i helgen.

Under hösten har saker och ting sakta men säkert förlorat sin tjusning, har fått svårare och svårare att slappna av och koncentrera mig på det som är här och nu.Det har känts som jag bara har andats in, utan att kunna andas ut... Har en konstant inre stress över att inte hinna med, och ändå får jag inte gjort de enklaste saker som går på rutin annars... försöker läsa böcker, men ord och bokstäver bara dansar på sidorna... ingen idé...

Jag har så underbara vänner omkring mig, människor som jag älskar! Men det finns en tomhet inom mig som inte ens de kan fylla... en tomhet som tillsammans med alla "varför?", gör att jag har blivit tvungen att söka hjälp för att få ordning och ro inombords...

Känns så irriterande att förlora kontrollen... att vara svag...

Men det kanske är just det jag behöver, få vara svag, sörja klart, och få börja om på nytt.

Första året har snart gått, hoppas innerligt att det vänder efter det... att mitt liv tar ett nytt spår... att gå såhär i limbo är inte bra, men det går inte att smita från det heller...

Sorgens första år, fick jag veta skulle vara väldigt tungt... men att det skulle vara såhär tungt kunde jag aldrig föreställa mig...

tur är väl det å ena sidan...

tur att man inte vet vad man kommer att ställas inför...