ett år...

på söndag har ett år gått
ett år fyllt med saknad och sorg
just nu känns det som allt hinner ikapp mig
svårt att andas
tårarna som hela tiden finns i ögonvrårna
imorgon åker jag till skinnskatteberg
känns bra att dela söndagen med Stefan
samtidigt gör det så vansinnigt ont
varför? snurrar i skallen hela tiden
vad var vitsen med allt det här?
känner mig tom, svag, ensam...
hoppas det här vänder snart

När livet välter...

Det har snart gått ett år sen min Anna somnade in och mitt liv ställdes upp och ner i helgen.
Under hösten har saker och ting sakta men säkert förlorat sin tjusning, har fått svårare och svårare att slappna av och
koncentrera mig på det som är här och nu.Det har känts som jag bara har andats in, utan att kunna andas ut...
Har en konstant inre stress över att inte hinna med, och ändå får jag inte gjort de enklaste saker som går på rutin
annars... försöker läsa böcker, men ord och bokstäver bara dansar på sidorna... ingen idé...
Jag har så underbara vänner omkring mig, människor som jag älskar! Men det finns en tomhet inom mig som inte ens de kan
fylla... en tomhet som tillsammans med alla "varför?", gör att jag har blivit tvungen att söka hjälp för att få ordning och
ro inombords...
Känns så irriterande att förlora kontrollen... att vara svag...
Men det kanske är just det jag behöver, få vara svag, sörja klart, och få börja om på nytt.
Första året har snart gått, hoppas innerligt att det vänder efter det... att mitt liv tar ett nytt spår... att gå såhär i
limbo är inte bra, men det går inte att smita från det heller...
Sorgens första år, fick jag veta skulle vara väldigt tungt... men att det skulle vara såhär tungt kunde jag aldrig
föreställa mig... tur är väl det å ena sidan... tur att man inte vet vad man kommer att sällas inför...
Det har snart gått ett år sen min Anna somnade in och mitt liv ställdes upp och ner i helgen.
Under hösten har saker och ting sakta men säkert förlorat sin tjusning, har fått svårare och svårare att slappna av och koncentrera mig på det som är här och nu.Det har känts som jag bara har andats in, utan att kunna andas ut... Har en konstant inre stress över att inte hinna med, och ändå får jag inte gjort de enklaste saker som går på rutin annars... försöker läsa böcker, men ord och bokstäver bara dansar på sidorna... ingen idé...
Jag har så underbara vänner omkring mig, människor som jag älskar! Men det finns en tomhet inom mig som inte ens de kan fylla... en tomhet som tillsammans med alla "varför?", gör att jag har blivit tvungen att söka hjälp för att få ordning och ro inombords...
Känns så irriterande att förlora kontrollen... att vara svag...
Men det kanske är just det jag behöver, få vara svag, sörja klart, och få börja om på nytt.
Första året har snart gått, hoppas innerligt att det vänder efter det... att mitt liv tar ett nytt spår... att gå såhär i limbo är inte bra, men det går inte att smita från det heller...
Sorgens första år, fick jag veta skulle vara väldigt tungt... men att det skulle vara såhär tungt kunde jag aldrig föreställa mig...
tur är väl det å ena sidan...
tur att man inte vet vad man kommer att ställas inför...

tiden går för fort...

idag är det den 5:e oktober
kom på mig själv på jobbet att jag var grinig och stingslig... tog en stund innan jag kom på vad det var som var fel.
det är 10 månader sedan min älskade Anna dog här hemma i vår säng
tiden har gått så sjukt fort, på gott och ont
varje dag är en kamp för att hålla ihop och bara fungera
ofta känns det som att ögonen är på väg att explodera av all gråt som finns inombords men inte vill komma fram
snart har det gått ett helt år
ett år av nya insikter... om mig själv... och vilka som är mina vänner
det är nog egentligen bara naturligt, men det gör ont när vänner försvinner...
hur sjutton ska man vara mot en polare som har förlorat någon så nära
det går ju inte att ta någon annans smärta... hur mycket man än vill
så skönt att ha de där speciella vännerna i sin närhet... de man bara kan "vara" tillsammans med... och kunna prata om Anna med om det behövs utan att det blir konstigt

vad är det som händer?

känner mig så sorgsen...
det kom smygandes igår eftermiddag och har fortsatt hela dan idag...
Anna skulle fyllt 35 nu på söndag
tänker mycket på henne, saknar så mycket
tror den här veckan kommer att bli jobbig

nytt liv

ensamheten är tung
att inte vara tvåsam längre
vissa dagar är fyllda med tankar och funderingar på varför det blev såhär
så orättvist att man, när man äntligen träffar rätt, ska bli fråntagen alltihopa
så många frågor som ingen kan svara på, som jag helt enkelt måste lära mig leva med
att starta om är inte lätt
men jag måste... jag bara måste
skapa mig ett nytt liv

Min älskling fick cancer... nu finns hon inte mer...

Det är bra längesen jag skrev något här överhuvudtaget...
men det har sina förklaringar.

3 flyttar mellan januari och april och däremellan sjukhus, cancerbesked och en hel del strulande.
Ja, min älskling fick cancer... vi fick det beskedet i mars detta året.
Det är en lång historia och en fruktansvärd, men ändå fantastisk resa jag fick vara med om.
Tänkte ta mig tid att skriva ner vad jag minns av resan och hur det är att vara närstående till en cancersjuk.

oj vad tiden rusar på

länge sen jag var här och yrade nu, men allt rullar på i tretusen känns det som.
lägenheten på hässle kan vi inte bo i, vi misstänker att det är prôpafullt med mögel.. ingen av oss mår bra där, så vi huserar på sjöbo ett par veckor och söker annat boende för fulla muggar
vi har fått erbjudande om en evakueringslägenhet uppe på hässle som vi har som sista utväg, men har hittat en mysig liten tvåa på sjöbo som vi hoppas få.
som tur är så har vi kvar min lägenhet till sista februari, så nu trängs vi allihopa där och försöker få tummen ur och packa det sista.
håll tummarna för att vi får tvåan vi har kikat på är ni hygglo.

sisådärja

idag kom beskedet
jag har f.o.m måndag fast anställning
ÄNTLIGEN!
känns så grymt skönt att kunna luta sig tillbaka en smula och slippa oroa sig för morgondagen
ikväll blir det nog till att äta något gott med flickvännen och fira

november

det var värst vad tiden rusade på, knappt en hinner med
ska tillbaka till ellos på måndag, kändes redigt gött att få det beskedet, kan ju vara min räddning till ett fast jobb faktiskt.
vad har hänt mer sen sist?
jo, jag och flickvännen har tagit ett stort steg och bestämt oss för att flytta ihop
är ju bara fånigt att sitta med två lägenheter när vi ändå  bara är i den ena :o)
annars är det egentligen inget mer skojs att skriva om... så jag får rota tag i en dator när jag känner skrivlustan komma tillbaka

nu är hösten här

som det känns iallafall
en indiansommar kommer väl om nån vecka eller så
jag har fått fortsatt uppdrag hos haléns och det är inget sagt hur länge jag blir kvar, så jag jobbar på och bara njuter
har inte varit så värst aktiv på internettet det senaste, beror på att jag i stort sett har bott hos flickvännen den senaste månaden. så nu lär sig dottern att klara sig på egna ben här i min lägenhet. ja, hon fyller 17 i år, så det är ingen fara på taket

sista kvällen

före sista dan på första manpoweruppdraget är det, tänk att sju veckor kan gå så fort
nästa vecka har jag semester och det behövs
de senaste veckorna sedan förra bloggen har varit minst sagt hektiska

har hjälpt flickvännen att flytta och i samma veva byggt ett rejält staket på runt hennes uteplats, så det har blivit sena kvällar och tidiga morgnar ett tag och nu är jag rejält trött

hjälpte jessica och nicke en sväng i deras flytt också när jag hade ångan uppe (ska bli mycket trevligt att hälsa på och grilla sen när ni har kommit i ordning)

annars rullar väl det mesta på i sin gilla gång, upptäcker sidor hos mig själv som jag inte trodde fanns och trivs väldigt bra med vad livet ger mig nu



musik - antiloop - in my mind


lägesrapport

jaha, nu fick jag bassning för att jag bloggar för dåligt
det har hänt en del sen sist

det trasiga pappret är lagat och det känns underbart

jobbet flyter på som bara den, har tyvärr bara 2 veckor kvar efter denna, fick mycket komplimanger idag och små hintar om att jag kanske kommer tillbaka dit snart

men sen går jag på en veckas semester... och det behövs verkligen
vad är det mer som händer?
jo, midjan krymper... fort känns det som
nu är jag tvungen att köpa nya jeans väldigt snart, de par jag har ramlar av mig om jag inte använder bälte... och då sitter de riktigt löst, vart ska detta sluta tro
nästa fredag kommer slutlönen från fristad's och då blir det nog till att röva iväg till affär och kolla på byxor
tänk, nu har jag jobbat en månad på manpower och det känns riktigt bra hittills, hoppas det fortsätter på samma bana
imorgon kväll blir det storfrämmat av inga mindre än boney m på stora torget, det ska jag inte missa
nähä, nu blir det inte mer för i kväll...


winnerbäck

har jag varit och sett ikväll
det var en rejäl cirkus han släpar runt på i sommar
Cisse & Nour med Maud Lindström tyckte jag var sådär, en humor som var plump och fånig.
Emil Jensen var en trevlig bekantskap, rapp i truten och musikalisk.
Maia Hirasawa, oj oj oj.... så söt.. och vilken skön musik att lyssna på.
Miss Li, kändes överskattad, var för lite variation i/mellan låtarna för att det skulle bli intressant
och sist men inte minst Lasse...
det var inte alls lika stort tryck som i höstas i lisebergshallen, men bandet är grymt bra och samspelt. Konserten lyfte rejält ett par gånger och var i sin helhet definitivt ingen besvikelse. Förmodligen så påverkar texterna mig en del nu efter stormarna som far runt i mig... Ja, jag har börjat lyssna på texter...

Emil sa en sak som bara var så bra:

Det finns inget som heter olycklig kärlek.
Det är alla idioter som inte vill ha en som gör en olycklig

Det ska jag ha med mig ett tag nu, för saken är ju trots allt den att kärlek bara måste vara uttrycket för den allra största lyckan.

musik - rage against the machine - bullet in the head

som ett papper

som rivs sönder känner jag mig inombords för närvarande, här går jag och blir rejält förälskad och det verkar besvarat
sen briserar bomben...
nu sitter jag här, hungrig på närhet, saknar att ha någon jämte mig i soffan

jaja, det varade inte så länge, det går över
life's a bitch...

det var någon som sa att det bara är att bryta ihop och komma igen
ska nog göra det, typ nu

för övrigt känns livet ganska gott ändå, jobbar och sliter varje dag och det är så skönt att få veta dagens jobb på morgonen så man har ett klart mål att jobba mot
cykelturerna till och från jobbet är grymt sköna, hinner rensa skallen på destruktiva tankar och så sakteliga börjar ett mantra ta form, ett mantra som stärker mig och balanserar mitt tänk
det var bara härom veckan som jag kände att jag var på väg att glida ner i mörkret igen, n vart jag arg på mig själv och slutade glida...
känner att jag trots oredan inombords sakta men säkert växer och blir starkare

2 veckor och en dag kvar tills jag är i stockholm nu och den här gången blir det verkligen av


musik - megadeth - gears of war

första dagen

på nya jobbet kändes riktigt bra, sansat tempo och högt till tak, det är så jag trivs att jobba

fick tips om cykelväg till jobbet förra veckan som visade sig vara kalasbra, slipper alla tokjobbiga backar och det tar bara en halvtimma att cykla

har äntligen ramlat ner under 110kg igen, regelbundna promenader och nu cykling i kombination med vettigt käk gör susen. ska bli så grymt kul att kunna köpa lite vettiga kläder om ett tag, bekväma kläder som jag känner att jag ser bra ut i och där jag slipper se ut som en köttbulle med tyg över
få se om det inte blir en liten promenad också ikväll, måste fixa käk först

längtar till helgen vecka 30 då det bär av till stockholm
längesen jag träffade mina vänner där uppe, saknar er

musik - mustasch - into the arena